Du Är Försenad

För några dagar sen (13/10) befann jag mig på en kyrkogård, vad gjorde jag där? Jo, jag besökte en väns gravsten. Det är första gången jag gör det sedan hon avled, för exakt tre månader sen, och trots att flera månader gått har jag inte haft stake nog att acceptera att hon är borta, jag har helt enkelt ignorerat faktumet att hon har skrivit klart sin bok medans jag fortfarande skriver min.

Om jag inte gick dit för flera veckor sen beror inte på att jag inte orkade eller inte brydde mig, det handlar ju om den närmaste vännen jag haft och kanske den närmaste jag någonsin kommer få. Skälet till att jag inte gick dit innan är ganska absurt, löjligt och patetiskt kan man också säga, om man har gått igenom samma sak förstår man kanske vad jag menar; hur mycket man än vill gå dit, det spelar ingen roll hur mycket mod man har samlat, så kan man inte ta sig igenom den osynliga sköld runt hela stället som hjärnan har skapat, det blir helt enkelt omöjligt att komma i närheten av området.

Mycket har hänt sen den kväll det hände, och mycket har förändrats också, men äntligen känner man sig redo att börja släppa taget och försöka gå vidare, därför tillägnar jag detta inlägg till minnet av min vän, som ett tack för den tid hon spenderade med mig. Det här är berättelsen om hur jag träffade Alina, en tjej som på kort tid blev en stor del av mitt liv, men också ett stort hål i min vardag:

April 2010

En kall kväll i mitten av april befann jag mig hemma hos en kompis, eftersom man kände fortfarande av vinterns kyla hade vi bestämt att hålla oss inomhus. Inte mer än en timme hade gått innan någon knackade på dörren, nyfiken gick jag fram och öppnade. Det som hände då var ganska pinsammt.
Hon stod där framför mig, höll i några böcker och "Vakttornet", Jehovas vittnenas veckotidning. Den snabba inblicken jag fick av hennes utseende fick mig att tro att hon var en "Vittne" också. Tyvärr kände jag inte för att lyssna, så det enda jag fick ur mig var: " Vi är katoliker, tack för att ni kom, hej'".

 

Så fort jag stängde dörren la jag märke till att hon var lite för ung för att gå runt och knacka på dörrar, hon såg ju ut att vara i samma ålder som mig ungefär, det och faktumet att min kompis höll på att dö av garv fick mig att börja fundera på det som hände nyss. Förvirrad gick jag tillbaka till dörren och öppnade igen: hon stod kvar där, hennes ansikte var röd, och tidningen låg på golvet. Det var ingen bra början.

Det var vad jag tänkte i alla fall, lyckligtvis trodde hon att jag bara drev med henne, och jag, som aldrig förut hade känt så mycket skam, kunde inte göra något annat än att låtsas att det var ett skämt. Allt pekade på att det skulle bli en bra kväll., redan efter några minuter kom vi bra överens. Hon var ju allt som jag är, en kvinnlig version av mig själv skulle man kunna säga, plötsligt kände jag samma känsla som jag beskiver i inlägget "Det känns bra": känslan att något stort väntade med henne.

Jag har lärt mig att lita på den känslan, gå efter den och låta den ta över kontrollen, få mig att må bra och vara oövervinnlig. Det var så jag kände i flera månader, känslan förstärktes ännu mer när jag befann mig utomlands. Det var den skönaste semestern i mitt liv.

Den 13 Juli hade hotellet planerat en utflykt under kvällen till en nattklubb och självklart följde jag med. Det var en skön kväll med dans, drinkar och mycket skratt, tills jag fick ett sms mitt under kvällen. Innehållet var ganska enkel, kortfattat.. och jävligt  iskall: "Hej, (...) jag vill meddela att (...) Alina finns inte med oss längre, vi pratar mer när du kommer hem :("

Jag förstår fortfarande inte varför de var tvungna att berätta det när jag befann mig långt bort ifrån Sverige, när det är bara tre dagar tills jag åker hem, när jag är på semester. Vad fan var baktanken med det? Självklart trodde jag i början att det var ett skämt, ett skämt som var värre än mitt "skämt" om jehovas vittnen, men till slut fattade jag att det var sant, att det var över.

 

 

Oktober 2010

 

En kall höstkväll samlas vi alla igen, vissa av oss kan redan vägen dit utantill, andra känner igen de platser vi går förbi. Jag, jag har ingen aning om var vi är, jag vet inte varför jag lät mig övertala att följa med. Det har gått tre månader, jag har lärt mig att leva utan henne, men det betyder inte att jag har glömt henne.

 

Det enda som jag inte har klarat av hittills är att komma nära henne igen, den osynliga skölden min hjärna skapat har vägrat att låta mig gå i närheten av henne. Nu är ingenting som förr, nu håller jag på att ta mig igenom skölden, med hjälp såklart. Tillsammans närmar vi oss henne, skölden är min Berlinmur och sakta men säkert krossar vi den. Vi är murens fall.