Tankar Från En Buss Del 2

På vägen hem så var det broöppning och det fanns inget att bota rastlösheten med, därför kom jag på min egen matematiska formel för underhållning:

Rastlöshet - Hörlurar + Internet * Mobil + (Melankoli)^2 * Tid = DuÄrFörsenad

Så... jag satt och läste tidigare inlägg upp till ett år gamla (de var inte så många... hehe) och kom fram till en sak: Fyfan vad skön jag är. Tror jag. Okej, jag hoppas.

Helvete nu nyser jag, det verkar som att jag håller på att bli sjuk och redan nästa helg (läs: nu i helgen) är det dags för min andra tävling. Vadå "vahdåh tähvleng"? Har du inte hört? (ER MAH GERD dubbel déjà vu D:) Tydligen så är jag duktig på Tae Kwon-Do så jag har börjat turnera runt i Sverige för att tävla. Vadå "vahdåh andrah tähvleng"? Har du inte hört? Min första tävling var i maj i Göteborg; kul resa dit där alla våra måltider dagen innan matcherna innehöll endast skräpmat. Så ja, som du förstår så blev det guld. Jag skojar inte.
 
Det är just det som är orsaken till att jag återigen befinner mig här framför datorn, förvirrad, stressad och rädd för det som skall komma. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå den här gången, det hade jag faktiskt inte förra gången heller men det är just faktumet att det gick så bra förra gången som gör mig så osäker om mitt framtida resultat; om jag vann redan första gången, borde inte det gå åtminstone lite dåligt den här gången? Bara så att balansen i kosmos återställs och alla kan återgå till sitt vardagliga liv.
 
Seriöst, det här är det enda jag kan tänka på nuförtiden, många skulle känna sig säkrare om man hade samma statistik som jag - en tävling, en guldpokal, noll förluster - men min hjärna ägnar sig åt saker som att påpeka att jag kände mig mer förberedd förra gången (trots att jag har fördubblat min träningstid per vecka till åtta timmar), att förra gången hade jag tränat fem månader i rad och nu knappt två, att min nuvarande kondition och styrka är till åttio procent av mitt kända maximum. Till och med min vikt låg på en bättre nivå för fem månader sen.
Det blir så mycket press på en när tlllfället man har förberett sig på är väldigt nära: det känns som att alla förväntar sig storhet av en, att man ska komma hem med en guldmedalj runt halsen, att man ska bevisa att man är värd den pokalen man redan har fått och att man inte har slösat så mycket på förberedelse för att åka ut på första matchen (pyramidsystem, förloraren åker ut). Jag försöker övertala mig själv att jag gör det här för min egen skull, att jag vill känna mig bra på något överhuvudtaget men sanningen är den att jag inte vet vad jag gör längre, jag har förlorat den övertygelse som låg i träningsväskan när jag väl klev in i Lisebergshallen tidigare i år när jag hämtade hem priset för bästa junior under 7-kup.
 
Bristen på övertygelse må bli mitt fall men det finns trots allt saker som är till min fördel, något som ger mig lite hopp trots allt och som kan delvis trösta mig även om de kan vara små och nästan obetydliga:
 
  • Press - För er som inte känner mig så är det just press något jag kan klara av och till och med använda mig utav för att öka min effektivitet.
  • Stress - Är något som knappt finns i mitt ordförråd men som i vissa fall (som nu) kan plåga mig non-stop. Lyckligtvis så är det här något som försvinner när man väl är i ringen medan motståndaren brukar oftast bli ännu mer stressad och verkar sluta tänka klart. Win-win situation, för mig och mig :D.
  • Styrka - Jag må ha tappat en del styrka, men faaaan vad jag har krut kvar i benen!
 
Avslutar detta dystra och efterlängtade inlägg med en länk till det som kan vara univserumets mest häftiga sammankomst: Tomorrowland.
 
 
Yesterday is History, Today is a Gift, Tomorrow is Mystery.
 

Inlägget skrevs igår