Du Är Försenad

Jag känner på mig att jag aldrig har beskrivit ordentligt hur saker mellan Alina och mig var, att jag bara har skrivit det jag kände för och låtit Dig famla i mörkret utan att ge dig en ärlig chans att förstå saker och ting. Så nu vill jag att när Du väl har läst klart det här inlägget, läst det igen och sedan gjort en djup analys, klickar Du på Oktober 2010 och läser om hela bloggen. Läs allt, försök att se varenda jävla detalj med nya ögon och få en annan synpunkt på allt Du kan hitta här.


Jag brukar alltid säga att vissa personer gillar man, vissa inte. Oftast krävs det bara ett kort utbyte av ord för att veta hur ens tankar om den personen kommer bli; med henne var det inte så svårt att inse hur lätt det var att umgås med varandra. Efter några dagar så hade vi blivit väldigt tajta, de sista månaderna av skolan föredrog jag att träffa henne än att vara med klassen efter skolan. Vårt sätt att vara mot varandra var som när man har känt någon väldigt länge; artigheterna behövdes inte och saker började tas för givna, vissa saker var självklara mellan oss medan andra disskuterades väldigt länge.

Sista dagen jag träffade henne var inte en av dem bästa. Vi funderade på att gå på bio innan jag åkte iväg, tyvärr så var jag tvungen att skaffa fram vissa saker innan min resa så jag kunde inte träffas. Jag minns väldigt tydligt de sista orden jag sa till henne: "Sluta tjata för i helvete, vi pratar mer när jag kommer hem".

Saknad. En av dem jobbigaste känslor människan kan ha, enligt mig. Ett behov av att fylla någons frånvaro, att reflexmässigt försöka dämpa en obefintlig knut i halsen, eller med mer dramatiska ord, impulsen av att slita ut från kroppen de ord som inte uttalas då de inte kan höras av de rätta öronen.

De första dagarna var inte dem värsta; det är inte förrän man verkligen inser att det verkligen är över som de tunga - och ibland små deprimerande - tankar kommer, och när de väl kommer kan ens uppfattning av verkligheten, världen och även själva livet komma att förändras. I flera veckor höll jag på att ta avstånd från omvärlden, både fysiskt och psykiskt, mobilen var avstängd dygnet runt och textmeddelande var till för att ignoreras. Med hjälp av de få vänner jag hade kvar efter att jag vägrade gå på begravningen reste jag mig sakta upp, ersatte varenda del av min vardag som brukade tillägnas henne med att sysselsätta mig så mycket som möjligt; inget fick påminna mig om henne särskilt mycket, men hur kan man lyckas med det när hon var så lik mig? Hur kan man lyckas när hon var Jag?.

Gymnasiet började, det blev en stor distraktion för mig: träffade väldigt många nya människor, skaffade tillräckligt mycket utrymme i skolan som jag behövde, såg till att de senaste veckornas händelser inte påverkade mitt skolliv och även började se på folk med nya ögon. Allt det här var krävande, skolan var krävande och mina vänner var också krävande, jag hade inte lika mycket som under lovet för att slappna av och gå igenom mina tankar ordentligt: Något behövdes. I mitten av hösten kom lösningen; den 1:a Oktober skapades bloggen "DuÄrFörsenad" och mitt första inlägg skrevs samma dag, snabbt kände jag att detta nya projekt hjälpte mig att handskas med min förlust, men också att det var ett väldigt bra sätt att sätta skrivförmågan på prov.

Med tiden kom bloggen att tjäna andra syften, det kommer jag inte prata om här, men början av bloggens tillfälliga slut kom i februari när jag började dejta min nuvarande flickvän. Hon uppfyllde allt som bloggen gjorde utan att jag behövde tänka i flera timmar, att sitta framför henne var utan tvekan att föredra än att sitta framför datorns skärm. Redan innan kände jag mig som en ny person, en lite mer finslippad version av mig hade börjat ta form, men den förändring jag såg då är inget jämförd med den jag ser nu. Jag må ha förändrats, jag må leva ett annat liv nu än vad jag gjorde när vi träffades för första gången, men jag har förändrats utan att förlora min essens och det är något vi två tyckte var viktigast.
Det har varit en lång resa från den natten till idag; jag har blivit annorlunda, tränat upp sinnet, gjort det starkare och lärt mig mer än vad jag hade förväntat mig. Nästa steg var att lära oss att anstränga oss för att vi vill, inte för att vi måste.

Dystra tankar snurrar runt i mitt huvud, dock glömmer jag inte att utan henne hade jag inte varit förberedd. Ja, precis som Du läste nyss så kände jag mig ändå på något sätt förberedd inför det här. Vissa saker får inte nämnas här, andra saker tänker Jag inte nämna, men det som hände verkar för mig som en JagHarLärtDigAlltJagVetNuÄrDuRedoAttFortsättaEnsam-upplevelse.