Med lust att skriva
De senaste dagarna har jag inte haft tid att skriva, inte alls, sinnet har kommit ur balans igen. Sanningen är att jag har vänjt mig att skriva och jag tappar förståndet om jag inte skriver på flera dagar. Varje tanke som jag tvingas slå bort i ett försök att fokusera på en läxa svider, den jävlas med mig på ett psykologiskt plan, tankar som precis lik ett oönskat foster blir aborterade utan att de ens fått en chans att visa sig värdiga. De aborteras för att jag inte kan ta hand om dem, för att jag inte har tid. Den tid som jag brukade ha efter skolan, läxor och vänner har blivit ännu mindre sedan jag började träna Taekwondo, något som jag kommer prata mer om i framtiden.
Problemet är att jag lider av svåra sömnproblem, jag vägrar använda sömntabletter, och under de långa timmar det tar för mig att somna hinner jag tänka mycket. Kanske mer än vad jag borde, under en timme i mitt mörka rum hinner jag inse mer om saker och ting än vad jag gör under en hel dag med ögonen öppna.
Med allt det här ständigt närvarande hinner jag sova fem timmar som mest innan jag måste dra i väg till skolan, vilket är egentligen en lättnad för mig, där slipper jag tankar som får mig att ligga sömnlös, tänk: Vem kan vara insiktsfull om hjärnan jobbar för fullt med andragradsekvationer? Vem önskar att man kunde befinna sig långt ute i rymden för att betrakta en nebulosas vackra färger, när man skrattar så hårt att det gör ont i magen?
Torsdagen var den typen av dag, en så skön dag att livet verkade perfekt som den redan var, trots att mer finns att få, någonstans. Jag valde att gå till skolan tidigare än vad jag brukar, bara för sakens skull, men det visade sig vara ett dåligt val: Inte en enda själ befann sig i skolan halv sju på morgonen. När väl datorkunskapslektionen hade börjat kunde vi fråga läraren vilket betyg man hade fått, jag hade klarat både Word- och Excel-momenten med ett tydligt mvg. Både Matte A och Datorkunskap A kursen är slut om en vecka och jag har klarat båda med högsta möjliga betyg, alltså en bra start som ger hopp inför de resterande kurser.
Lektionerna som följde efter var väldigt intressanta: Under historialektionen pratades om upplysningstiden och kända filosofer från den tid, stora tänkare som blev grunden för vår rationella samhälle. En väldigt givande svenskalektion efteråt gick till att analysera skrivkonsten och ordval, att lära sig undvika särskrivningar, saker som är grundläggande för mig som håller på med sådant.
Senare på dagen skulle jag gå igenom min första träning i Taekwondo, en kampsport som är väldigt fysiskt krävande. Tillsammans med Paulo tog vi tåget från T-centralen som skulle ta oss över vattnet som skiljer Gamla Stan från Södermalm, och på så sätt komma fram till lokalen jag tänker träna under resten av året. Träningsgruppen av slumpmässiga nybörjare började samlas framför en ganska underlig instruktör som pratade om regler och andra saker som är grundläggande för att träna.
Jag hann skriva ner några rader efter träningen, rader som skrevs i Centralen efter en oändlig tågresa mellan Medborgarplatsen och Slussen. Rader om hur den här dagen skiljde sig från det normala, ord som tillsammans berättar om den härliga känslan när muskler tillfredställs med hård träning, om ben som känns som gjorda av bly på grund av all mjölksyra som bildats. I iPoden skrevs följande rader:
Stockholm Central 18.52
När min blick söker sig upp mot skärmen som visar tågtabellen märker jag att pendeln är försenad, igen. Med all energi som finns kvar i kroppen kämpar mina ögonlock mot tröttheten, risken finns att jag snart tar tåget mot drömmarnas land istället. Eller mardrömmarnas, vem vet. Tur nog har jag iPoden med mig, inte bara för att skriva ner dessa ord, utan för att den alltid har rätt musik för den nuvarande situationen; Axwells legendariska mix i O2-Arenan i Prag dunkar i mina öron medan jag kliver på tåget. Mycket kan jag skriva om musik, om hur bra och varierat min musiksmak är, men det blir någon annan gång.
En man med rött skägg sätter sig bredvid mig och sätter stopp på kreativiteten som valde att dyka upp efter en hård träningspass, du valde fel plats kompis. Jag höjer volymen, ljudet från mina Koss läcker som fan, förhoppningsvis kommer han resa sig upp snart och gå vidare i jakten efter någon trevligare medresenär, men den idén lades ner lika snabbt som tågets hastighet: Snubben hade också hörlurarna på.
Så kan det se ut ibland, när jag blir asocial utan någon anledning, när jag skriver och får tunnelseende tills någon avbryter min koncentration. Eftersom bara hjärnan överlevde dagen kunde jag inte annat än att tänka om allt och inget när vi åkte förbi Karlberg, Solna och Ulriksdal. Den resterande biten av vägen hem kände jag mig som motsatsen av en väloljad maskin, jag kämpade mot mina ben som fortfarande känns som att de vore gjorda av bly.
Problemet är att jag lider av svåra sömnproblem, jag vägrar använda sömntabletter, och under de långa timmar det tar för mig att somna hinner jag tänka mycket. Kanske mer än vad jag borde, under en timme i mitt mörka rum hinner jag inse mer om saker och ting än vad jag gör under en hel dag med ögonen öppna.
Med allt det här ständigt närvarande hinner jag sova fem timmar som mest innan jag måste dra i väg till skolan, vilket är egentligen en lättnad för mig, där slipper jag tankar som får mig att ligga sömnlös, tänk: Vem kan vara insiktsfull om hjärnan jobbar för fullt med andragradsekvationer? Vem önskar att man kunde befinna sig långt ute i rymden för att betrakta en nebulosas vackra färger, när man skrattar så hårt att det gör ont i magen?
Torsdagen var den typen av dag, en så skön dag att livet verkade perfekt som den redan var, trots att mer finns att få, någonstans. Jag valde att gå till skolan tidigare än vad jag brukar, bara för sakens skull, men det visade sig vara ett dåligt val: Inte en enda själ befann sig i skolan halv sju på morgonen. När väl datorkunskapslektionen hade börjat kunde vi fråga läraren vilket betyg man hade fått, jag hade klarat både Word- och Excel-momenten med ett tydligt mvg. Både Matte A och Datorkunskap A kursen är slut om en vecka och jag har klarat båda med högsta möjliga betyg, alltså en bra start som ger hopp inför de resterande kurser.
Lektionerna som följde efter var väldigt intressanta: Under historialektionen pratades om upplysningstiden och kända filosofer från den tid, stora tänkare som blev grunden för vår rationella samhälle. En väldigt givande svenskalektion efteråt gick till att analysera skrivkonsten och ordval, att lära sig undvika särskrivningar, saker som är grundläggande för mig som håller på med sådant.
Senare på dagen skulle jag gå igenom min första träning i Taekwondo, en kampsport som är väldigt fysiskt krävande. Tillsammans med Paulo tog vi tåget från T-centralen som skulle ta oss över vattnet som skiljer Gamla Stan från Södermalm, och på så sätt komma fram till lokalen jag tänker träna under resten av året. Träningsgruppen av slumpmässiga nybörjare började samlas framför en ganska underlig instruktör som pratade om regler och andra saker som är grundläggande för att träna.
Jag hann skriva ner några rader efter träningen, rader som skrevs i Centralen efter en oändlig tågresa mellan Medborgarplatsen och Slussen. Rader om hur den här dagen skiljde sig från det normala, ord som tillsammans berättar om den härliga känslan när muskler tillfredställs med hård träning, om ben som känns som gjorda av bly på grund av all mjölksyra som bildats. I iPoden skrevs följande rader:
Stockholm Central 18.52
När min blick söker sig upp mot skärmen som visar tågtabellen märker jag att pendeln är försenad, igen. Med all energi som finns kvar i kroppen kämpar mina ögonlock mot tröttheten, risken finns att jag snart tar tåget mot drömmarnas land istället. Eller mardrömmarnas, vem vet. Tur nog har jag iPoden med mig, inte bara för att skriva ner dessa ord, utan för att den alltid har rätt musik för den nuvarande situationen; Axwells legendariska mix i O2-Arenan i Prag dunkar i mina öron medan jag kliver på tåget. Mycket kan jag skriva om musik, om hur bra och varierat min musiksmak är, men det blir någon annan gång.
En man med rött skägg sätter sig bredvid mig och sätter stopp på kreativiteten som valde att dyka upp efter en hård träningspass, du valde fel plats kompis. Jag höjer volymen, ljudet från mina Koss läcker som fan, förhoppningsvis kommer han resa sig upp snart och gå vidare i jakten efter någon trevligare medresenär, men den idén lades ner lika snabbt som tågets hastighet: Snubben hade också hörlurarna på.
Så kan det se ut ibland, när jag blir asocial utan någon anledning, när jag skriver och får tunnelseende tills någon avbryter min koncentration. Eftersom bara hjärnan överlevde dagen kunde jag inte annat än att tänka om allt och inget när vi åkte förbi Karlberg, Solna och Ulriksdal. Den resterande biten av vägen hem kände jag mig som motsatsen av en väloljad maskin, jag kämpade mot mina ben som fortfarande känns som att de vore gjorda av bly.
