Tankar från en buss - Del 1
På sistone har jag inte hunnit med bloggen alls och det finns faktiskt flera orsaker till det:
Ännu en dag på bussen, bussen mellan Sollentuna och Kista. Från min sittplats bredvid fönstret syns inte så mycket; några bilar vid sidan av bussen och en massa snö som håller på att smälta. Då slår tanken mig, hur kan något så vacker som våren föddas ur en smältande kaos som vi föredrar att kalla vinter? För mig är svaret lika nära som för alkemisterna att kunna omvandla vanlig metall till guld.
Trots att vintern är min minst favorit årstid finns det faktiskt mycket jag gillar av den, jag gillar faktiskt vintern när jag befinner mig långt ifrån Stockholm, norrut om jag ska vara specifik, för att vinter i Sveriges huvudstad är ett kallt helvete. Jag gillar den mörka kontrasten av vit snö mot en mörkblå himmel, en molnfri natt någonstans långt ifrån stadens ljus, när stjärnorna lyser upp övergången från dag till natt.
När jag bevittnar något som det här, när jag är en del av det, så försöker jag se allt ur en annan synpunkt. Jag försöker få mer perspektiv. Men hjärnan vägrar, något slags anarki pågår där, kanske för att det inte finns något annat bra att skriva om vintern; månader av extrem kyla, is och korta dagar.
Kreativiteten får man från den värld man lever i, om himlen är grå kan du fan ge dig på att dina tankar kommer ha samma färg. Man kan jämföra en tanke med en växt; gör man bra ifrån sig kommer den växa rak och ---, men sköter man inte växten kommer den bli böjd, ful eller kanske t.o.m. död. (glöm inte vattna era tankar). Nej, det där lät inte bra alls.
Åh, äntligen är vi framme, AH helvete. Var bussen tvungen att stanna precis vid en stor vattenpöl?
- Jag har inte orkat
- Jag har varit helt insnöad med läxor och annat skolarbete
- Har inte hittat balansen mellan träning, skola, vänner och skrivandet
- Blev vald till både Friends- och Elevrådsrepresentant, så nu brukar jag sitta på möte efter skolan
Ännu en dag på bussen, bussen mellan Sollentuna och Kista. Från min sittplats bredvid fönstret syns inte så mycket; några bilar vid sidan av bussen och en massa snö som håller på att smälta. Då slår tanken mig, hur kan något så vacker som våren föddas ur en smältande kaos som vi föredrar att kalla vinter? För mig är svaret lika nära som för alkemisterna att kunna omvandla vanlig metall till guld.
Trots att vintern är min minst favorit årstid finns det faktiskt mycket jag gillar av den, jag gillar faktiskt vintern när jag befinner mig långt ifrån Stockholm, norrut om jag ska vara specifik, för att vinter i Sveriges huvudstad är ett kallt helvete. Jag gillar den mörka kontrasten av vit snö mot en mörkblå himmel, en molnfri natt någonstans långt ifrån stadens ljus, när stjärnorna lyser upp övergången från dag till natt.
När jag bevittnar något som det här, när jag är en del av det, så försöker jag se allt ur en annan synpunkt. Jag försöker få mer perspektiv. Men hjärnan vägrar, något slags anarki pågår där, kanske för att det inte finns något annat bra att skriva om vintern; månader av extrem kyla, is och korta dagar.
Kreativiteten får man från den värld man lever i, om himlen är grå kan du fan ge dig på att dina tankar kommer ha samma färg. Man kan jämföra en tanke med en växt; gör man bra ifrån sig kommer den växa rak och ---, men sköter man inte växten kommer den bli böjd, ful eller kanske t.o.m. död. (glöm inte vattna era tankar). Nej, det där lät inte bra alls.
Åh, äntligen är vi framme, AH helvete. Var bussen tvungen att stanna precis vid en stor vattenpöl?
