Du Är Försenad

För några timmar sen kollade jag ut genom fönstret, upp mot himlen och stjärnorna, kanske ännu längre bort. Efter flera veckor med bara små glimt av månsken hade äntligen molnen gett sig iväg och en klar himmelnatt öppnade sig framför mig, blottade sina gigantiska stjärnor som ingen skulle räkna klar, för det är där det sköna finns, att inte veta. Ignorans kan vara en välsignelse ibland.

Som jag skrev i några tidigare inlägg är en av mina favorit saker att kolla på stjärnor, kan förmodligen stirra i flera timmar utan att tröttna, i total tystnad observera och uppskatta skönheten som finns så långt ifrån oss. Jag minns när jag och Alina tältade utomhus en natt i somras, de många grillfester på sena kvällar när man kunde se solnedgången blandas med början av natten, fylld med miljarder vita prickar. Den typen av stunder önskar man att de skulle aldrig ta slut, vid den typen av stunder kan man stänga ögonen och aldrig mer öppna dem. Bli en del av stunden för alltid.

Har jobbat med en läxa under resten av kvällen, den handlar om att skriva en dagbok från en soldats perspektiv, om hur livet på fältlägret var under det trettioåriga kriget. Vill passa på att påminna er att alla texter här skyddas av copyright-skiten, så ifall ni får för er att skriva av mig (era lata jävlar) var beredda på att hårda tider kommer. För er alltså.

Dag 48

Månader har gått sedan vi lämnade vårat hem, dock har vi ännu inte vant oss vid denna otrygga livsstil, tur nog har jag fortfarande min kära fru vid min sida trots alla svårigheter vi har gått igenom de senaste veckorna. Utan henne hade vi inte klarat oss särskilt länge, en mor som tröstar sina barn när de gråter längtande tillbaka hem, ty ångrar jag inget då familjen påminner mig om vad som finns i slutet; belöningen av att återvända hem igen med heder och trygghet, belöningen av att leva ett fritt och tryggt liv långt från det hemska krigets elände.

De påminner också om mitt folk, hur vi i flera år har lidit konsekvenserna av ett meningslöst krig, orsakat av en enda mans girighet, minnen av hunger, fattigdom och svält jagar mig fortfarande i sömnen. Jag tänker också på min far, som dog förgäves för så många år sedan, i ett försök att släcka kungens törst efter makt.

Livet på fältlägret är inte så dålig som vi fruktade från början, det må inte vara lika bekvämt som vi hade det en gång hemma, men trots all misär i detta ruttna ställe har vi lyckats få det bra. Här samlever folk från olika delar av riket, alla så olika, dock med en sak gemensam. Det som får oss att bo här idag, anledningen till att vi har övergett våra hem och allt vi vet för att bli soldater: Hopp.

Hopp är det som håller vår lilla samhälle ute i det okända vid liv, hopp är det som ger oss kraft att klara av hunger, kyla, och allt annat hemskt här ute. Hopp efter frihet har fått oss att göra och se många hemska saker också, saker som vi aldrig skulle ha föreställt oss.

I hopp av att överleva, att fortfarande skydda min familj när allt är över, beger vi oss snart mot slagfältet. Flera oskyldiga själar på väg mot en så kallad ärofylld död. Min tid här är inte slut än, mycket har jag kvar att uppnå som något annat än en soldat. För det är precis vad jag är, en stor tänkare som lever i fel tid, inte någon ordinär schakpjäs. Jag fruktar döden.