Du Är Försenad

Midnatt, sakta kliver jag in i mitt mörka rum där inget ljus kan komma in. I mörkret finns inget ljud, här är det så tyst att mina tankar låter som Oliver Sykes skrik när han sjunger. Liggande i en bekant fosterställning stirrar jag in i mörkret och försöker se det osynliga, försöker höra min hjärnas röst. Slutligen lyckas jag urskilja några ord; "Gå vidare", "Ingen kan hjälpa" och "Det var menat att bli så", ord som jag enkelt kan översätta från mina tankars kodspråk.

Tid är irrelevant för situationen, för mig är tiden bara en uppfinning av människan, utan någon påverkan i kosmos. Tid är ett mått vi använder för att mäta skillnaden mellan det som fanns förr och det som finns nu. I mitt undermedvetna är tiden ett mått på hur länge jag leker med en tanke innan den slår tillbaka, innan den slår hårt.

Midnatt, omgiven av mörker, ingen ljud och inga spår av omvärlden. Här kan jag tänka fritt, här kan min fantasi ta över och med hjälp av en nypa inspiration skapa de vackraste texter du någonsin läst. Kan det vara möjligt att, genom en tio timmar lång isolering från allt och alla för att sova under de följande sju timmar, våra tankar kan härja i total frihet utan att påverkas av radiationen från andra personers tankar? Varför inte, i slutändan är vi alla sammankopplade, även i sinnen.

Mitt rum är mitt territorium, här kan jag tänka, fundera och filosofera om jag nu behöver det. Här kan många idéer föddas, men också dö innan de hunnit se solens ljus lysa upp vår värld. Jag älskar mitt rum.