En förbannelse som kommer vara för evigt, och ännu längre
Varje skola har en nackdel, oavsett hur stor eller känd den är. Kan använda som exempel min förra skola; där kunde vi inte ha samma franskalärare längre än ett år, både bra och dåliga lärare kom med tiden, men man lyckades ta sig igenom det hela ganska bra ändå. Nu när en termin har gått på gymnasiet manifesterar sig förbannelsen i form av mattelärarna.
Det var tänkt från början att matteläraren skulle bli halva klassens mentor (inkluderat mig) och några månader gick innan parallel klassen märkte att läraren var inte bra för dem, hon sänkte deras betyg för de var så dåliga. Många klagade på läraren och till slut fick hon sparken (direkt), en vikarie kallades in från vikariejouren och helvetet kom i gång. Inte bara att han är dum som fan, har nog aldrig sett en sämre "lärare" i hela mitt liv. Vi kan kalla honom för.. Mr.Mackey, som jag redan har berättat har Mr.Mackey stora utvecklingsproblem, han slutade utveckla skrivstilen vid 5-års åldern, han envisas med att avsluta varje mening med att säga "okaay?" och dessutom är han faktiskt omtyckt av den andra klassen. Kanske för att de har en större chans att lyckas med honom, vem vet.
Men det var innan lovet, det är nu en ny kapitel påbörjas med en ny lärare, en ny mentor. När jag satt på tåget påväg till skolan idag hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, men resultatet var oslagbar. En äldre kvinna runt sina fyrtio år klev in i klassrummet, med en klar brytning i hennes pratande presenterade hon sig. Man märkte tydligt att hon kom från Ryssland, kanske till och med från den gamla soviet unionen, under lektionens gång märkte man att hennes kunskaper i matematik var ganska avancerade och hon är nog bland de bästa mattelärare jag har haft. Ingen annan lärare har pressat min förmåga i matte redan från början, ingen annan kräver så mycket för att det förbättra oss, de andra gör det för att det behövs.
Förhoppningsvis kommer hon stanna längre än de andra, för trots allt är posten som mattelärare i den här skolan förbannad, bara lärare som är lite (mycket) utöver det normala lyckas få jobbet. För egentligen är det vad vi alla är, en stor samling av märkliga personer som världen föredrar att kalla en skola.
Det var tänkt från början att matteläraren skulle bli halva klassens mentor (inkluderat mig) och några månader gick innan parallel klassen märkte att läraren var inte bra för dem, hon sänkte deras betyg för de var så dåliga. Många klagade på läraren och till slut fick hon sparken (direkt), en vikarie kallades in från vikariejouren och helvetet kom i gång. Inte bara att han är dum som fan, har nog aldrig sett en sämre "lärare" i hela mitt liv. Vi kan kalla honom för.. Mr.Mackey, som jag redan har berättat har Mr.Mackey stora utvecklingsproblem, han slutade utveckla skrivstilen vid 5-års åldern, han envisas med att avsluta varje mening med att säga "okaay?" och dessutom är han faktiskt omtyckt av den andra klassen. Kanske för att de har en större chans att lyckas med honom, vem vet.
Men det var innan lovet, det är nu en ny kapitel påbörjas med en ny lärare, en ny mentor. När jag satt på tåget påväg till skolan idag hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, men resultatet var oslagbar. En äldre kvinna runt sina fyrtio år klev in i klassrummet, med en klar brytning i hennes pratande presenterade hon sig. Man märkte tydligt att hon kom från Ryssland, kanske till och med från den gamla soviet unionen, under lektionens gång märkte man att hennes kunskaper i matematik var ganska avancerade och hon är nog bland de bästa mattelärare jag har haft. Ingen annan lärare har pressat min förmåga i matte redan från början, ingen annan kräver så mycket för att det förbättra oss, de andra gör det för att det behövs.
Förhoppningsvis kommer hon stanna längre än de andra, för trots allt är posten som mattelärare i den här skolan förbannad, bara lärare som är lite (mycket) utöver det normala lyckas få jobbet. För egentligen är det vad vi alla är, en stor samling av märkliga personer som världen föredrar att kalla en skola.
