Det lindrar smärtan
De senaste dagarna har varit väldigt händelserika på flera olika sätt. I skolan har jag haft första elevrådsmötet, där vi redan började planera skolans kommande inkomster, gick igenom listan på elever som ska stå på nästa veckans öppet hus (bland de jag såklart) och slutligen fick nyheten att klassrepresentanterna i årskurs 1 skulle få ta hand om en grupp elever från en okänd skola i Ekerö som kommer på besök imorgon (ser fram emot det!). Förutom det har jag äntligen lyckats få mitt nya schema att funka med både mina träningstider och vänner, igår blev det en väldigt givande diskussion med Matilda, och jag är glad att vi hade den.
Dagens träning var ovanligt jobbig, magmusklerna fick en rejäl omgång, lite småtrött begav jag hem tills jag plötsligt märkte att himmlen var helt molnfri. Precis som förr i tiden fortsatte jag gå, gå tills jag befann mig långt ifrån all ljus från de varma hem omkring mig, fortsatte gå tills jag befann mig nära en liten skog. Där satte jag ner mig på en bänk, drack av cola-flaskan som jag höll i handen och började titta upp.
Jag tittade upp mot alla stjärnor ovanför mig som så majestätisk lyste upp natten, jag tittade upp och insåg hur mycket jag hade längtat efter dessa stjärnor som alltid fyller mig med känslor som inte går att beskriva med ord, jag tittade upp och ännu en gång insåg jag hur liten jag är i jämförelse med det enorma universumet vi lever i. Jag sitter och funderar på alla stjärnor som dör och övergår till kolossala supernovor utan att resten märker någon skillnad. Medan jag betraktar stjärnor och känner en glimt av lycka kan jag inte tysta ner tanken som återkommer varenda gång, tanken vars logik skrämmer mig mer än det mesta: Hur mycket vi än förändrar vår värld, spelar ingen roll hur många och hur kraftiga kärnvapen vi utvecklar, alla imponerande byggnader och alla vackra platser i världen gör ingen skillnad. Vi är en sandkorn i öknen, och jag är ännu mindre.
Ibland drömmer jag bort mig, när jag sitter ute och stjärnskådar som ikväll. Jag drömmer bort mig till de nebulosor som finns långt ifrån oss, jag föreställer mig alla härliga färger som pryder dem och jag känner att det inte finns något bättre än det här. Det här är paradiset och hit vill jag komma när jag dör.
