Jag har inget behov av att obducera känslor
What's up folket. Jag brukar inte göra det här, väldigt sällsynt händer det att jag måste ta till bloggen för att prata om olika händelser i min vardag, men idag är jag tvungen. Idag är jag tvungen då jag har åstadkommit något väldigt hemskt, om du tror att du är orubblig uppmanar jag dig att gå igenom samma sak.
Jag har aldrig har varit så säker på att det jag höll på med var ren slöseri med tid.
Nu är det så att under svenska lektionerna jobbar vi fortfarande med den dramaturgiska modellen, den här gången fick läraren för sig att det inte räckte med att tvinga oss läsa flera (hundra) olika noveller, istället fick vi gå på teater idag för att få en bredare uppfattning om vad det innebär osv. Det är inte så att jag klagar nu, att läsa är ett krav för att förbättras i skrivandet och hittills har alla noveller hållit måttet, teater har jag varit på flera gånger förut, dock var det inte frivilligt.
För att beskriva hela pjäsen använder jag några enkla ord: förvirrande, tråkig och extrem läskig. De första fem minuter fruktade jag för mitt liv, ärligt talat så har jag aldrig blivit så rädd i mitt liv. Ever.
En av de två enda skådespelarna under hela pjäsen skrek som en galning var femte minut, den enda scenen under hela showen varade i en och en halv timme. Kul, verkligen.
Skoldagen var över, trött begav jag mig mot tågstationen, i huvudet stannade kvar tanken att dagens träning skulle förmodligen bli jobbigare än vanligt. Jag kunde inte ha haft mer fel och rätt samtidigt. Kan börja med att berätta varför den inte var särskilt jobbig; fick stå på främre raden för första gången in my life, annars är den bara till dem med högre rang än dem andra, övningarna vi gjorde var nästan inte jobbiga alls och hela passet gick åt att repetera då vi har fått väldigt många nya i klubben (bland dem en tjej som kommer från samma land som jag). Nu tar vi upp allt som kan anses vara jobbig; bälten glömde jag hemma, vissa övningar var väldigt utmattande och i en av dem skadade jag vänstra höften och smärtan känns fortfarande idag. Vi blev tillfälligt indelade i grupper för att tävla i olika grenar och jag hamnade i grupp B, enligt Alexandra var det B för Besegrade då vi alltid kom på sista plats, dock lyckades vi vända på det hela under sista grenen och kom på första plats. Man gör bra ifrån sig när det gäller.
Dagens sista pain in the ass, valde att åka tunnelbana till Kista för att ta bussen hem därifrån. Stort misstag.
Jag kan inte förstå att en så nödvändig buss kommer var 30:e minut efter klockan nio.
Inlägget skrevs i tisdags, rubriken är en av karaktärernas replik, tyckte att den var värd att ta upp då det är motsatsen av det som gäller för mig.
Jag har aldrig har varit så säker på att det jag höll på med var ren slöseri med tid.
Nu är det så att under svenska lektionerna jobbar vi fortfarande med den dramaturgiska modellen, den här gången fick läraren för sig att det inte räckte med att tvinga oss läsa flera (hundra) olika noveller, istället fick vi gå på teater idag för att få en bredare uppfattning om vad det innebär osv. Det är inte så att jag klagar nu, att läsa är ett krav för att förbättras i skrivandet och hittills har alla noveller hållit måttet, teater har jag varit på flera gånger förut, dock var det inte frivilligt.
För att beskriva hela pjäsen använder jag några enkla ord: förvirrande, tråkig och extrem läskig. De första fem minuter fruktade jag för mitt liv, ärligt talat så har jag aldrig blivit så rädd i mitt liv. Ever.
En av de två enda skådespelarna under hela pjäsen skrek som en galning var femte minut, den enda scenen under hela showen varade i en och en halv timme. Kul, verkligen.
Skoldagen var över, trött begav jag mig mot tågstationen, i huvudet stannade kvar tanken att dagens träning skulle förmodligen bli jobbigare än vanligt. Jag kunde inte ha haft mer fel och rätt samtidigt. Kan börja med att berätta varför den inte var särskilt jobbig; fick stå på främre raden för första gången in my life, annars är den bara till dem med högre rang än dem andra, övningarna vi gjorde var nästan inte jobbiga alls och hela passet gick åt att repetera då vi har fått väldigt många nya i klubben (bland dem en tjej som kommer från samma land som jag). Nu tar vi upp allt som kan anses vara jobbig; bälten glömde jag hemma, vissa övningar var väldigt utmattande och i en av dem skadade jag vänstra höften och smärtan känns fortfarande idag. Vi blev tillfälligt indelade i grupper för att tävla i olika grenar och jag hamnade i grupp B, enligt Alexandra var det B för Besegrade då vi alltid kom på sista plats, dock lyckades vi vända på det hela under sista grenen och kom på första plats. Man gör bra ifrån sig när det gäller.
Dagens sista pain in the ass, valde att åka tunnelbana till Kista för att ta bussen hem därifrån. Stort misstag.
Jag kan inte förstå att en så nödvändig buss kommer var 30:e minut efter klockan nio.
Inlägget skrevs i tisdags, rubriken är en av karaktärernas replik, tyckte att den var värd att ta upp då det är motsatsen av det som gäller för mig.
