I'm back bitches
Jag vet, det var över en vecka sedan jag skrev sist. Nej, du får inte klaga, vid det här tillfället borde du ha lärt dig att det är aldrig inlägget som blir försenad. Det är Du.
De två senaste veckorna har varit väldigt händelserika, tydligen ska Friends-gruppen ha möte varje vecka för att jobba med skolans likabehandlingsplan. I måndags var det alla hjärtans dag, många personer klagade om dagen och tydligt visade hur avundsjuka de var då de inte har hittat någon speciell att fira dagen med, själv hade jag rätt person med mig och kan knappast tänka mig något bättre än det vi gjorde då. Skolan har tagit en jävligt stor roll i min tidsfördelning, jag har varit helt insnöad på läxor och prov, genomångar av protokollet till nästa elevrådsmötet och samtidigt behärskat mig själv för att inte slå varenda jävel som frågade "måste vi lämna in läxan?". Kom igen mannen, dags att vakna, det här är gymnasiet.
Den stora förändringen har egentligen varit mitt intresse av Taekwon-Do, jag har aldrig varit så engagerat så mycket inom någon sport, kanske volleyboll men det var för så länge sedan, jag har blivit så besatt av det att jag faktiskt tränar på egen hand nästan när som helst, offret för mitt överskott av energi har förtjänat straffet. Egentligen har jag så mycket lust att träna nuförtiden att jag nästan glömt bort min kärlek till skrivandet, jag har tappat bort viljan att sitta och skriva i flera timmar om allt och ingenting, men jag tänker inte tvinga mig själv till det; om jag inte har någon lust att skriva finns en stor risk att resultatet inte blir bra, då finns en ännu större risk jag kommer hata mig själv för att ha tillåtit mig att skriva det, det är ett faktum.
Och till er alla (särskilt dig) kan jag bara be om ursäkt för hur dålig kommunikationen har blivit mellan oss, men snart är det lov och då tänker jag fullända texterna jag har i min dator, de flesta har funnits där sedan några veckor efter att bloggen skapades, i väntan på att jag en vacker dag bestämmer mig för att skriva klart dem.
Nästa inlägg är en samling av några rader jag skrev under dagen, helt slumpmässiga kan man tycka, ändå känns de nödvändiga.
De två senaste veckorna har varit väldigt händelserika, tydligen ska Friends-gruppen ha möte varje vecka för att jobba med skolans likabehandlingsplan. I måndags var det alla hjärtans dag, många personer klagade om dagen och tydligt visade hur avundsjuka de var då de inte har hittat någon speciell att fira dagen med, själv hade jag rätt person med mig och kan knappast tänka mig något bättre än det vi gjorde då. Skolan har tagit en jävligt stor roll i min tidsfördelning, jag har varit helt insnöad på läxor och prov, genomångar av protokollet till nästa elevrådsmötet och samtidigt behärskat mig själv för att inte slå varenda jävel som frågade "måste vi lämna in läxan?". Kom igen mannen, dags att vakna, det här är gymnasiet.
Den stora förändringen har egentligen varit mitt intresse av Taekwon-Do, jag har aldrig varit så engagerat så mycket inom någon sport, kanske volleyboll men det var för så länge sedan, jag har blivit så besatt av det att jag faktiskt tränar på egen hand nästan när som helst, offret för mitt överskott av energi har förtjänat straffet. Egentligen har jag så mycket lust att träna nuförtiden att jag nästan glömt bort min kärlek till skrivandet, jag har tappat bort viljan att sitta och skriva i flera timmar om allt och ingenting, men jag tänker inte tvinga mig själv till det; om jag inte har någon lust att skriva finns en stor risk att resultatet inte blir bra, då finns en ännu större risk jag kommer hata mig själv för att ha tillåtit mig att skriva det, det är ett faktum.
Och till er alla (särskilt dig) kan jag bara be om ursäkt för hur dålig kommunikationen har blivit mellan oss, men snart är det lov och då tänker jag fullända texterna jag har i min dator, de flesta har funnits där sedan några veckor efter att bloggen skapades, i väntan på att jag en vacker dag bestämmer mig för att skriva klart dem.
Nästa inlägg är en samling av några rader jag skrev under dagen, helt slumpmässiga kan man tycka, ändå känns de nödvändiga.
