En sjuk värld
Igår var jag hemma, hade inte mycket att göra en onsdagskväll, så jag valde att sitta framför tv:n och kolla veckans avsnitt av Uppdrag Granskning. Den handlade om unga svenskar som flyttar till Norge med hoppet att få ett bra arbetsliv i ett rikare land som tydligen sympatiserar mer svenskarna än själva norrmännen. Varför utnyttjas då dessa personer som SVT följer efter under dokumentären? Med hoppet att någon dag få en fast anställning i ett land med vidriga anställningssystem för bemanningsföretag lämnar dessa ungdomar allt de vet för att resa dit. Det får mig att fundera på hur illa är situationen i resten av Sverige om folk tvingas resa bort till ett liv med sämre förhållanden.
De här ungdomar hamnar oftast hos bemanningsföretag som inte garanterar dem jobb, utan de får vänta tills något dyker upp, även om jobbet bara är för en dag. Ett tydligt exempel om hur grym arbetslivet, för invandrarna i Oslo, kan vara är ett jobb som några svenska fick i en fabrik som jobbar med bananer. Jobbet gick ut på att sitta i ett stort rum och göra inget annat än att skala bananer, de fick jobba från halv sju tills solen var nere. Det mest sorgliga var att de faktiskt tyckte att det var roligt att skala bananer, jämfört med andra jobb de har fått göra under deras tre månader där.
Men hur mycket skiljer det sig från invandrarna i Sverige? De tar också jobb som det vanliga folket inte vill ha, jobb som vi inte ens vet existerar. Varför blir vi så förvånade då om svenskar hamnar på andra sidan av myntet när de reser till ett rikare land? Varför blir jag så förvånad när jag själv har sett många hamna i samma situation, folk som utnyttjar nykomna invandrare för att de, precis som svenskarna i Norge, inte känner till sina rättigheter. Varför blir Sverige så förvånad av att se sitt folk bli utnyttjad, när det är själva folket som gör samma sak här?
Rubriken är passande tycker jag, det är en sjuk värld vi lever i och tyvärr kan vi inte göra något åt saken. Hade faktiskt en mindre diskussion med mina föräldrar om hur mycket skillnad en enda person kan göra. Jag tyckte att jag höll på att vinna ett tag men tyvärr så lyckades morsan vända det hela mot mig själv.
Hon frågade om jag trodde att jag kunde göra en stor skillnad åtminstone bara i Stockholm, självklart jag kan, hon frågade om hur jag kan veta det, jag bara vet, hon frågade varför jag var så säker på att jag kunde göra det.. för att en person (två egentligen) har gjort mig självsäker under min uppväxt, en person (ännu en gång: två egentligen) har gjort en skillnad i mitt liv och på så sätt påverkat en del av framtiden, av min framtid. Min framtid i en sjuk värld.
Förra inlägget handlade om tisdagen den här veckan, om hur allt plötsligt började bli bra igen osv. Eftersom jag hade mycket att skriva om från den dag valde jag att dela upp den i två delar. Fortsättningen kommer imorgon, jag lovar.
De här ungdomar hamnar oftast hos bemanningsföretag som inte garanterar dem jobb, utan de får vänta tills något dyker upp, även om jobbet bara är för en dag. Ett tydligt exempel om hur grym arbetslivet, för invandrarna i Oslo, kan vara är ett jobb som några svenska fick i en fabrik som jobbar med bananer. Jobbet gick ut på att sitta i ett stort rum och göra inget annat än att skala bananer, de fick jobba från halv sju tills solen var nere. Det mest sorgliga var att de faktiskt tyckte att det var roligt att skala bananer, jämfört med andra jobb de har fått göra under deras tre månader där.
Men hur mycket skiljer det sig från invandrarna i Sverige? De tar också jobb som det vanliga folket inte vill ha, jobb som vi inte ens vet existerar. Varför blir vi så förvånade då om svenskar hamnar på andra sidan av myntet när de reser till ett rikare land? Varför blir jag så förvånad när jag själv har sett många hamna i samma situation, folk som utnyttjar nykomna invandrare för att de, precis som svenskarna i Norge, inte känner till sina rättigheter. Varför blir Sverige så förvånad av att se sitt folk bli utnyttjad, när det är själva folket som gör samma sak här?
Rubriken är passande tycker jag, det är en sjuk värld vi lever i och tyvärr kan vi inte göra något åt saken. Hade faktiskt en mindre diskussion med mina föräldrar om hur mycket skillnad en enda person kan göra. Jag tyckte att jag höll på att vinna ett tag men tyvärr så lyckades morsan vända det hela mot mig själv.
Hon frågade om jag trodde att jag kunde göra en stor skillnad åtminstone bara i Stockholm, självklart jag kan, hon frågade om hur jag kan veta det, jag bara vet, hon frågade varför jag var så säker på att jag kunde göra det.. för att en person (två egentligen) har gjort mig självsäker under min uppväxt, en person (ännu en gång: två egentligen) har gjort en skillnad i mitt liv och på så sätt påverkat en del av framtiden, av min framtid. Min framtid i en sjuk värld.
Förra inlägget handlade om tisdagen den här veckan, om hur allt plötsligt började bli bra igen osv. Eftersom jag hade mycket att skriva om från den dag valde jag att dela upp den i två delar. Fortsättningen kommer imorgon, jag lovar.
