Du Är Försenad

Det har gått över ett halvt år, ändå är jag desperat, jag längtar efter henne. Jag längtar efter hennes ord, hennes röst, hennes ljud som så ljuvligt gick igenom mina öron för så länge sedan, jag saknar. Jag saknar våra kvällar tillsammans, hur varje timme var fylld med lycka och glädje, hur vår sätt att vara skiljde sig helt från våra vardagliga personligheter.

Jag kanske bär på en förbannelse, då alla människor som någonsin stått mig nära tvingas bort. Kanske är jag dömd att vandra på denna döende jord i sökandet efter mina jämlika, personer som jag kan identifiera mig med. Personer som precis mig är unika, med en sak gemensamt; nämligen att hitta varandra. Väldigt sorgligt är det, att inte kunna leva bland liksinnade personer, att tvingas leva i en värld som känns så fel.

Jag försöker få alla känslor nedskrivna, som om det skulle vara till någon hjälp, skadan är redan gjord. Försöker, för känslor kan inte beskrivas med ord, om du lyckas skriva ner dem så är de inte känslor. Det är lika omöjligt som att få nattens skönhet skrivet på papper, som att försöka efterlikna en orkans styrka genom att blåsa så hårt man kan. Nej, jag kan prata i flera timmar, skriva i flera dagar, det skulle ändå inte kunna beskriva en bråkdel av det totala kaoset som finns i mina tankar. Jag är en milkshake med smak av sorg och ångest, mums.

Jag försöker få frustration och besvikelse nedskrivna på några rader, frustration över att inte kunna jobba mer med skrivandet då tiden räcker inte till längre, besvikelse mestadels på mig själv för att inte utnyttja min förmåga till fullo då jag är väl medveten om att jag är kapabel till något bättre. Idag är en av de dagar man inser hur värdefull tiden är, hur varje sekund blir till en bokstav i boken om våra korta liv, idag väljer jag att inte slösa min tid alls, idag lägger jag ner tiden på att göra det nödvändiga: skriva, träna.. och passa på att städa rummet.