Du Är Försenad

Ja, det har gått ett tag. Under de senaste veckorna har jag inte haft möjligheten att skriva något nytt, att skriva något bra. Problemet är som vanligt att saker har börjat ta för mycket tid, att allt och alla kräver mer tid än förrut för att kunna fortsätta fungera rätt.

Sanningen är att jag inte har kännt behovet av att skriva igen. Inte förrän igår, inte förrän jag insåg att allt verkade börja falla samman och min uppfattning av verkligheten rubbades. Som sagt, det har inte funnits något behov av att skriva då sinnet höll sig i balans på egen hand.. rättare sagt så har det inte funnits något sinne alls på sistone, allt har varit ren lycka och det fick mig att blunda för alla andra saker jag måste ta hand om.
Det är otroligt, hur varje gång det händer blir jag så förvånad och, att varje gång det händer, beror det på de små detaljerna. Ett ord, en handling, en känsla.. allt kan få min eld att slockna.

Det finns egentligen ingen att klandra; att sakerna utvecklas på det sättet de gör nu beror helt på min oförmåga att intresseras av det komplicerade, min ovilja att anstränga mig för det jag inte vill ha och mitt nonchalanta sätt att ta emot kritik.

Jag medger att jag är gammalmodig, att min ideologi är ganska konservativ och att jag föredrar att saker förblir som de är, när de är som bäst. Jag erkänner att jag ogillar förändring, jag är skyldig till att inte tycka om att tvingas bilda en uppfattning om ett visst ämne när det krävs samt att jag inte gillar det komplicerade. Ett simpelt liv med ett enkelt innehåll är allt jag önskar mig.

I gårdagens engelska lektion gjorde jag en presentation om Virigina Woolf. Under den tiden jag la ner på att läsa om hennes liv kunde jag inte låta bli att hitta många likheter mellan oss: hur lätt vårt psyke påverkas när något stort händer, behovet av att skriva även om resultatet blir en kort och meningslös text, osv. Skillnaden är att jag redan som ung har hittat ett sätt att hantera de problem som tynger sinnet, istället för att bli inlagd på sjukhus efter varje nervsammanbrott som henne.. vafan, för henne gick det så långt att hon försökte begå självmord två gånger och lyckades vid det tredje försöket.  Hur som helst, innan det hände så hade hon också hittat nöjet att koppla av genom skrivandet, förhoppningsvis så kommer mitt slut inte bli lika dramatiskt som hennes.

Som sagt, jag ogillar det komplicerade och därför vill jag att min död ska vara så enkel som möjlig: ingen mord, sjukdom, olycka eller något liknande. Bara att ena stunden finnas där och nästa sväva i det oändliga Kosmos.