Kreativiteten flödar
För några veckor sen hade jag en ganska intressant lektion i svenska, syftet med övningarna var att med hjälp av fantasin och kreativitetsförmågan skriva ett antal olika texter, alla med olika innehåll, varje text skulle skrivas under 3 min så jag hade inte mycket tid för att skriva något bra, men eftersom jag såg potential i de här texter bearbetade jag dem tills jag tycker att de var bra nog för att göra ett inlägg med dess innehåll.
Konstigt nog kände jag mig jävligt "inspirerad" när jag skrev dessa texter. Inspirationen var så stor att orden bara flödde ifrån mig, i mitt huvud kunde jag se hur dessa texter blev så riktiga att varje detalj kunde bli nedskriven, varje färg, lukt, gata och person kändes mer realistik än det som fanns omkring mig, jag var inte en del av den här verklighten längre.
När jag började skriva kunde jag se tusentals olika sätt att skriva de här texter på, olika sätta att påbörja och avsluta dem, men precis som alla liv är det bara några som fick leva vidare och förverkligas med hjälp av block och penna.
Den här texten skulle innehålla tre ord: "Gata", "Trottoarkant" och "Jordgubbar", resultatet blev mer "kreativ" än vad jag hoppades. Du undrar säkert vad det är för svenskalektioner vi har, men "du var inte där i tid" så du kommer nog inte förstå, men jävligt kul var det i alla fall.
Den andra texten är mindre komplicerat än den förra, i den skulle man beskriva en plats där man känner sig trygg, man skulle också förklara hur det känns att vara där, hur det luktar, vad man ser, osv. Min beskrivning av den ultimata viloplatsen är den ultimata beskrivningen; den är bra, väl beskriven och förklarar väldigt noga var jag vill vara varje dag/timme/minut. Det är möjligt att en plats lika perfekt som den här är väldigt sällsynt eller inte finns längre, jag hoppas ändå på att nån dag hitta den, och när jag hittar den kommer jag aldrig gå därifrån.
Konstigt nog kände jag mig jävligt "inspirerad" när jag skrev dessa texter. Inspirationen var så stor att orden bara flödde ifrån mig, i mitt huvud kunde jag se hur dessa texter blev så riktiga att varje detalj kunde bli nedskriven, varje färg, lukt, gata och person kändes mer realistik än det som fanns omkring mig, jag var inte en del av den här verklighten längre.
När jag började skriva kunde jag se tusentals olika sätt att skriva de här texter på, olika sätta att påbörja och avsluta dem, men precis som alla liv är det bara några som fick leva vidare och förverkligas med hjälp av block och penna.
Det här är min antologi:
Den här texten skulle innehålla tre ord: "Gata", "Trottoarkant" och "Jordgubbar", resultatet blev mer "kreativ" än vad jag hoppades. Du undrar säkert vad det är för svenskalektioner vi har, men "du var inte där i tid" så du kommer nog inte förstå, men jävligt kul var det i alla fall.
En kall höstkväll i mitten av oktober befinner jag mig i mitten av ingenstans, jag försöker ta mig hem efter en onödigt lång kväll på sjukhuset. Att åka taxi eller buss kan jag glömma, i min desesperation för att komma i tid glömde jag plånboken någonstans i köket, ett bra misstag. Allt räckte till en enkel resa till sjukhuset, så jag blev tvungen att gå den flera kilometer långa sträckan hem. Aldrig förr har jag tänkt på hur långt det är mellan de olika stationerna på tunnelbanan, men nu när kylan känns allt mer kan man inte låta bli att längta till de bussar och vagnar fyllda med värme och trygghet. Jag borde ha plankat, kunde ha varit hemma redan nu, fast jag tänkte inte på det tidigare och nu är det försent.
Från långt håll ser jag gatan som leder mig hem, den är ganska mörk, belysningen är nog den sämsta i hela området och snabbt sjunker det lilla trygghet jag har kvar. En gatuförsäljare står vid trottoarkanten hundra meter ifrån några ungdomar som inte ser ut att ha något speciellt för sig, de börjar gå mot honom och utan någon anledning börjar jag av ren instinkt gå mot de, med långa steg går jag i mörkret mot dessa tre mörka figurer utan att ens förstå varför. Jag ökar hastigheten, tiden är knapp, och innan jag hinner märka något hade jag börjat springa. Det jag såg under de följande sextio sekunderna kommer jag aldrig glömma, hur jordgubbarna han skulle sälja flög iväg medans han sakta föll mot marken, hur en av de började springa iväg medans den andra rotade i hans fickor, hur jag utan att tänka mig för hoppade på den okända killen och började försvara den nedslagna försäljaren. Outhärdlig smärta invaderar min kropp när jag känner en kniv tryckas in i mitt ben och efter några minuter låg vi två på marken, jag nära att förlora förståndet på grund av smärtan och han medvetslös efter en hård smäll i huvudet av försäljaren, som hade rest sig i smyg efter några minuter.
Jag vaknar i ett bekant rum, några blommor och jordgubbar står på nattbordet bredvid min säng. Det känns obekvämt att befinna mig i den här situationen, där jag inte behandlar patienten utan är patienten som blir
behandlad, men det är oviktigt. Det jag känner nu är obeskrivligt, att rädda liv är något jag jobbar med, men inte på det sättet som hände den kväll, allt jag vill är att ligga kvar här, tänka.. dessutom känner jag mig ovanligt sugen på jordgubbar också.
Från långt håll ser jag gatan som leder mig hem, den är ganska mörk, belysningen är nog den sämsta i hela området och snabbt sjunker det lilla trygghet jag har kvar. En gatuförsäljare står vid trottoarkanten hundra meter ifrån några ungdomar som inte ser ut att ha något speciellt för sig, de börjar gå mot honom och utan någon anledning börjar jag av ren instinkt gå mot de, med långa steg går jag i mörkret mot dessa tre mörka figurer utan att ens förstå varför. Jag ökar hastigheten, tiden är knapp, och innan jag hinner märka något hade jag börjat springa. Det jag såg under de följande sextio sekunderna kommer jag aldrig glömma, hur jordgubbarna han skulle sälja flög iväg medans han sakta föll mot marken, hur en av de började springa iväg medans den andra rotade i hans fickor, hur jag utan att tänka mig för hoppade på den okända killen och började försvara den nedslagna försäljaren. Outhärdlig smärta invaderar min kropp när jag känner en kniv tryckas in i mitt ben och efter några minuter låg vi två på marken, jag nära att förlora förståndet på grund av smärtan och han medvetslös efter en hård smäll i huvudet av försäljaren, som hade rest sig i smyg efter några minuter.
Jag vaknar i ett bekant rum, några blommor och jordgubbar står på nattbordet bredvid min säng. Det känns obekvämt att befinna mig i den här situationen, där jag inte behandlar patienten utan är patienten som blir
behandlad, men det är oviktigt. Det jag känner nu är obeskrivligt, att rädda liv är något jag jobbar med, men inte på det sättet som hände den kväll, allt jag vill är att ligga kvar här, tänka.. dessutom känner jag mig ovanligt sugen på jordgubbar också.
Den andra texten är mindre komplicerat än den förra, i den skulle man beskriva en plats där man känner sig trygg, man skulle också förklara hur det känns att vara där, hur det luktar, vad man ser, osv. Min beskrivning av den ultimata viloplatsen är den ultimata beskrivningen; den är bra, väl beskriven och förklarar väldigt noga var jag vill vara varje dag/timme/minut. Det är möjligt att en plats lika perfekt som den här är väldigt sällsynt eller inte finns längre, jag hoppas ändå på att nån dag hitta den, och när jag hittar den kommer jag aldrig gå därifrån.
På en äng någonstans utanför Stockholm ligger jag och kollar på stjärnorna, solnedgången är nästan över och färgerna i himlen är obeskrivligt vackra. Lugn musik hörs komma från ingenstans, det låter som en låt av The Killers (ingen perfekt plats utan dem), det räcker med att se stjärnorna sakta dyka upp för att känslan av inre frid ska spridas i hela kroppen.
Vinden blåser svag, men ändå tillräcklig stark för att få gräset omkring oss att böja sig , starkt nog för att trädens löv ska börja dansa och stark nog för att inte kunna veta om jag ligger kvar på gräset eller på molnen i himlen.
Vinden blåser svag, men ändå känner jag värmen från solens sista strålar träffa min kropp, och hennes kropp värmer också min kropp, för ännu en gång finns hon hos mig.
Tystnaden avbryts bara av musiken (som verkar bestå av världens bästa låtar) för inte en enda själ finns där, förutom oss, men inga ord behövs, känslan av att vara där och få träffa henne igen kan inte beskrivas med ord.
Allt jag behöver för att vara lycklig är en äng, en solnedgång, en massa stjärnor och min vän. Kanske får jag allt det här när jag dör, för när jag dör vill jag till paradiset, och jag hoppas (inte tror) att det finns någon paradis.
För på den äng ska jag leva, på den äng ska vi träffas igen och på den äng ska jag få tillräcklig med inspiration för att skriva varje dag. Men jag lever fortfarande, döden är inte ens nära mig, för mycket har jag kvar att göra och mycket ska jag göra, så lyckan kommer förhoppningsvis dyka upp innan döden. Jag längtar.
Den tredje och sista texten som jag lägger upp är lik den här, skillnaden är att jag ska beskriva den på ett negativt sätt. Den kommer senare under kvällen.
