Ansvar och Skuld
Medans jag sitter på en bänk och väntar på en buss som aldrig ska komma kan jag inte låta bli att börja fundera om vad som kommer ske imorgon. Jag börjar känna mig en aning nervös, orolig, osäker kan man också säga, och det beror självklart på att jag har börjat tappa kontrollen över situationen.
Jag trodde jag hade allt under kontroll, de små detaljerna var oviktiga och skulle nog lösa sig själva, men nej, det var just de små jävla detaljerna som vägrar ge sig och försöker förstöra allt. Jag måste erkänna att jag har en enorm lust att lägga ner hela skiten och strunta i det, ge upp och låtsas som att inget har hänt.
Men det handlar inte bara om behovet av att styra morgondagen, det handlar också om det som kommer hända. Det här är ett tillfälle som dyker upp väldigt sällan, en gång per år ungefär, men jag har tappat motiveringen till att utnyttja den, göra något bra av den.
Som sagt handlar inlägget om det som händer imorgon, om skuldkänslorna som invaderar min hjärna, trots att jag inte har gjort något än. Jag kanske borde inte göra det, det är ganska onödigt, men kroppen gör som den vill. Varje steg, varje ord och varje handling tar mig bara närmare något jag vid det här läget inte vill göra längre.
Jag tar en paus
Jag trodde jag hade allt under kontroll, de små detaljerna var oviktiga och skulle nog lösa sig själva, men nej, det var just de små jävla detaljerna som vägrar ge sig och försöker förstöra allt. Jag måste erkänna att jag har en enorm lust att lägga ner hela skiten och strunta i det, ge upp och låtsas som att inget har hänt.
Men det handlar inte bara om behovet av att styra morgondagen, det handlar också om det som kommer hända. Det här är ett tillfälle som dyker upp väldigt sällan, en gång per år ungefär, men jag har tappat motiveringen till att utnyttja den, göra något bra av den.
Som sagt handlar inlägget om det som händer imorgon, om skuldkänslorna som invaderar min hjärna, trots att jag inte har gjort något än. Jag kanske borde inte göra det, det är ganska onödigt, men kroppen gör som den vill. Varje steg, varje ord och varje handling tar mig bara närmare något jag vid det här läget inte vill göra längre.
Jag tar en paus
