När det är som mörkast be om hjälp, någon kanske kommer och lyser upp ditt liv
För ett par minuter sedan försökte jag hjälpa en knappt bekant person att rädda sin framtid. Jag vet inte mycket om killen, bara att han går (gick?) i min klass och är (var) förlovad med en tjej som går i vår klass, men det var faktiskt allt jag behövde veta för att förstå problemet.
Problemet kunde jag enkelt läsa från nyhetsflödet på Facebook: killen o tjejen gör slut och han börjar tveka om det var äkta kärlek. Tro inte att jag gillar att lägga mig i andras liv, att jag gillar att snoka runt och få reda på allt möjligt skvaller som kan finnas, men den här gången kände jag att jag var tvungen att hjälpa honom.
Man kan inte riktigt säga att jag är bland de bästa Friends-representanter genom tiderna.. inte ens de nuvarande, men en av anledningarna till att jag accepterade "jobbet" var att jag insåg att jag kunde börja hjälpa folk redan nu och inte vänta 6 år tills jag blir läkare (jag har ingen aning om när jag blir det, men låt mig tro att det är om sex år). Jag gör Friends-jobbet även utanför skolan OCH under lovet, jag borde fan få en guldmedalj för det.
Att kommentera statusen tyckte jag var lika bra som att ignorera den, mitt val blev chatt-funktionen som kändes en aning mer personligare. När jag väl hade vunnit tillräckligt mycket förtroende från honom fick jag veta att det var värre än vad jag anade, killen hade börjat riskera plugget och hans framtida arbetsliv pga av vad som hade hänt mellan dem. Det är konstigt att kärlek kan få en att göra så dumma saker, det är fascinerande hur euforisk kärlek kan göra en, men det är sorgligt hur lätt det är att kärlek låter en del av ditt hjärta dö.
Jag hann aldrig avsluta vår konversation; han loggade ut precis innan jag skulle säga det mest briljanta jag hade tänkt på under dagen (innan det så var det att marshmallows smakar bättre när man använder grillen) och då fick jag nöja mig med det jag hade gjort och sagt. Både Du och jag vet att han fanns kvar där men valde att logga ut för att han inte orkade ha den konversationen med en främling som jag.
Kom ut din jävel, jag har inte lyst upp dig än.
Bara jag som tycker att det är många "jag" i det här inlägget?
Problemet kunde jag enkelt läsa från nyhetsflödet på Facebook: killen o tjejen gör slut och han börjar tveka om det var äkta kärlek. Tro inte att jag gillar att lägga mig i andras liv, att jag gillar att snoka runt och få reda på allt möjligt skvaller som kan finnas, men den här gången kände jag att jag var tvungen att hjälpa honom.
Man kan inte riktigt säga att jag är bland de bästa Friends-representanter genom tiderna.. inte ens de nuvarande, men en av anledningarna till att jag accepterade "jobbet" var att jag insåg att jag kunde börja hjälpa folk redan nu och inte vänta 6 år tills jag blir läkare (jag har ingen aning om när jag blir det, men låt mig tro att det är om sex år). Jag gör Friends-jobbet även utanför skolan OCH under lovet, jag borde fan få en guldmedalj för det.
Att kommentera statusen tyckte jag var lika bra som att ignorera den, mitt val blev chatt-funktionen som kändes en aning mer personligare. När jag väl hade vunnit tillräckligt mycket förtroende från honom fick jag veta att det var värre än vad jag anade, killen hade börjat riskera plugget och hans framtida arbetsliv pga av vad som hade hänt mellan dem. Det är konstigt att kärlek kan få en att göra så dumma saker, det är fascinerande hur euforisk kärlek kan göra en, men det är sorgligt hur lätt det är att kärlek låter en del av ditt hjärta dö.
Jag hann aldrig avsluta vår konversation; han loggade ut precis innan jag skulle säga det mest briljanta jag hade tänkt på under dagen (innan det så var det att marshmallows smakar bättre när man använder grillen) och då fick jag nöja mig med det jag hade gjort och sagt. Både Du och jag vet att han fanns kvar där men valde att logga ut för att han inte orkade ha den konversationen med en främling som jag.
Kom ut din jävel, jag har inte lyst upp dig än.
Bara jag som tycker att det är många "jag" i det här inlägget?
