Ofrånkomlig
Sitter och läser Browns nya bok Inferno - med en handling kring Dantes mästerverk med samma titel- och plötsligt kommer man till en del där överbefolkning diskuteras. Efter några stycken i boken visas en graf som liknar denna:
Kortfattat är det så här: Efter flera tusentals år når jordens befolkning sin första miljard invånare i början av 1800-talet. Sen tog det drygt hundra år tills den siffran fördubblades. Ungefär femtio år senare, världens befolkning bestod av fyra miljarder människor på 70-talet och sedan två år tillbaka är vi nu SJU JÄVLA MILJARDER MÄNNISKOR som slåss om pengar, makt och frihet. Mestadels pengar. Och FB-likes.
Min första reaktion var inte av den panikartade sorten. Nej, jag slogs istället av tanken på hur jävligt illa det kan (och kommer) se ut i framtiden då tid och rum är, enligt mig, jävligt begränsade i vår verklighet (återkommer till detta senare). Efter lite omtanke kom jag fram till att samma stund av stackars-framtidsmänniskor-med-sina-genomskinliga-iPhones-och-flygande-bilar-empati har inträffat ett oändligt antal gånger genom historie, dock skulle jag våga mig påstå att vi lever under den tid där det råder mest balans i världsfriden. Inte för att det egentligen finns nån; om frid skulle liknas vid en strand har mänskligheten äntligen fått sitt första sandkorn, människans topp - det är här det vänder.
Enligt min mening lever vi i stormens öga, och detta ansr jag av diverse anledningar som jag inte tänker skriva ner för det är ändå ingen som bryr sig. Men jag syfter på en dyonisisk storm som alltid har funnits där (frid förutsätter ett tillstånd av kris som man först måste bryta sig loss från) och människans framfart har lett hit - en tid av lättillgänglighet efter tusentalsår av kamp mot naturen. Nu har vi segrat.
Trots alla krig och andra mänskliga konflikter har den egentliga fienden varit naturen. Mot den har vi kämpat för att få sådant som vi tar för givet nu: hälsa, mat, säkerhet och andra resurser som våra förfäder ständigt sökte efter. Självklart finns det de som har brist på detta men jag utgår ifrån medelklassens utveckling - sånt som endast rika hade tillgång till ägs nu även av proletariatet, till olika grad förstås.
Huvudsaken är att människan nu har kontroll över naturen. Inte fullständigt men tillräckligt för att bestämma vad som ska vara eller bli, däremot säger mig min tro på mänskligheten att vi kan uppnå även detta genom enighet. Genom att sju miljarder människor kommer överens om allt. Rosseau må ha tyckt om min naivitet men även han skulle ha skrattat åt kommunisten inom mig som naivt skriker "omfördelning av rikedomar för att utplåna problem som fattigdom, sjukdom och miljöproblem".
I början av inlägget skrev jag att en förklaring på varför koncept som tid och rum är begränsade. För ett par dagar sedan slog det mig: Alla våra sinnes uppfattningar har skapats eller påbörjats och kommer alltså även få ett slut. Våra kroppar slits ut, tiden räcker aldig till (och så småningom tar även slut) och vår värld tål endast en viss mängd människor. Det finns en begränsing för det som vi begriper som tid och rum. Livet slutar oundvikligen med död. Vårt universum går mot sitt slut. Och sen vad? Vad finns efter slutet? Vår tid här är för kort för att låta oss begränsas av komplikationer, problem som även de kommer till ända då inget är evigt. Mitt nya motto? Lev bortom allt detta. Lev obegränsat.
