Du Är Försenad

Det här med att lämna spår efter sig.

Ligger och kollar igenom alla mina gamla bilder på Facebook. Alla. Inte på det sättet att jag stalkar mig själv - så stort ego har jag inte (trots att jag har googlat mig själv fler gånger än vad jag vill minnas).

Nej, jag granskar bilder som jag nu inser var onödiga att lägga upp eller som inte bör ges åt allmänheten. Men skitsamma, that's not the point.

Poängen är att, medan jag bläddrade i tiden såg jag bilder från betydelsefulla ögonblick som mitt minne hade släppt. Bild för bild började jag minnas varje människa, känsla och tanke som var kopplad till det som hände omkring just då. Det var vackert. Som om varje minnen spelades upp för mig igen. Och plötsligt såg jag alla de människor jag älskat under dessa år. Folk som jag har lämnat bakom mig och folk som har lämnat mig, för många av dem finns inte nu - de har blivit andra. Vissa av dem finns inte längre överhuvudtaget.

Jag hittade en bild på oss. Jag grät men ingen hörde. Jag grät för jag kom ihåg hur hon påverkat mig varenda dag som gått sedan den sommaren. Jag insåg att jag hade inte riktigt varit fri hela den här tiden. Jag hittade bilder från balen i 9:an när livet log och löftet om en framtid full av överraskningar glödde som starkast. Det fanns en värld att upptäcka och den väntade på oss. Den största lärdomen jag fick av den sommaren är att människor kommer och går - kvar finns bara spår av dem i gropen de grävde i mitt hjärta.

 

Sedan dess har jag levt helt ointresserad av alla andra, väntandes på den dagen vi aldrig mer skulle ses. Jag visste att en 'adjö' väntade runt hörnet och tyckte det var meningslöst att anstränga sig för att bry sig om andra. Men sen kom hon och allt vände. Hon som fick mig att återigen se det vackra i de band vi har till andra. Och där var jag igen - ett skrattande barn, rädd för att växa upp och bli vuxen.

 

Och här är jag nu. Fylld av betydelsefulla erfarenheter och minnen som jag aldrig förväntade mig ha. Med euforiska upplevelser bakom mig som lyser likt stjärnor i natten när hoppet är ute. Nu när jag återigen är på väg att förlora folk jag älskar, vänner jag växt upp med på senare år, är det just dessa minnen som påminner mig om att förändring för med sig både gott och ont. Och även om det gör ont att allt snart ska förändras ser jag ändå fram emot allt nytt som komma skall.

 

 

Det har varit en lång resa och min irrfärd är långt ifrån avslutad men det här är över. Jag har sett vad jag upplevt och nu minns jag vem jag var.