Kluven
Inget är i sin ordning. De senaste veckorna har allt förändrats; jag hade plockat upp alla bitar av mitt s.k. liv och lagt de fint på bordet men nu ligger de på golvet igen, som om ingen handling hade föregått det senaste utbrottet av kaos.
Jag har alltid varit intresserad av att upptäcka vem jag är. Under tiden har jag lärt mig att det kanske inte finns något "Jag" att upptäcka utan man bygger upp "jag:et" genom handlingar och erfarenheter. Man skapar sig själv och varandra helt enkelt.
På sätt och vis kan det vara skönt att tänka så, att ens personlighet inte är skrivet på sten och att man kan alltid göra om sig med nya delar. Problem uppstår när man börja tveka på att det finns en enda sanning och man börjar tro att det finns lite av båda teorierna som är sant. Vad gör man när man börja tycka att de grundligaste delarna av en själv - de delarna som troligen är färdigställda - verkar ha övergått till något fastslaget? Och när man väl återupptäcker de efter en tid, vad gör man om man inte bara besviken utan även börja känna förakt för det djupaste inom en själv?
Jag antar att det är menat att vara så; att när man blint har byggt upp ens personlighet och ingen självrannsakan har genomförts för korrigeringar i beteendet, inget annat än den ursprungliga essensen kan träda fram.
Min älskade essens - en gång i tiden nyskapande och stark, ren från människans brott. Min älskade essens; nu befläckad, korrumperad, egoistisk och lätt förförd av allt ont. Vad har det blivit av dig? Jag la undan och förvarade dig inom mig - i en plats där jag alltid kunde hålla ett öga på dig. Jag blev distraherad, och medan världen jag började upptäcka blev du exponerad, märkt av intryckta ärr som jag förbisåg. Jag dolde dig djupt in i skuggan men även den svek mig, dess skydd smög sig på dig och mörkrets svarta färg blev din.
Vi gör ett experiment. Vi överlåter allt till kroppen. Erfarenheten, intellektet, allt detta lagras i hjärnan. Vi frigör oss från detta och vi är nära Arendts definition för att uppnå frihet. Kvar har vi viljan. Vi är inte fria förrän vi även tagit bort viljan ur handlandet och det är här jag befinner mig: jag verkar inte ha något emot att utse kroppen som besittaren av erfarenhet och intellekt men viljan är något jag känner bör refereras till ens inre väsen, själen. Problemet är att jag vill inte se detta som en själslig vilja, jag vill tro rent naivt att detta är en av kroppens uttryck för vilja, ett kroppsligt behov alltså.
Jag befinner mig inom en dualism som den klassiska filosofin alltsedan Platon har hävdat vara en dualism mellan själen och kroppen. Där förlägger man den mänskliga rörelseförmågan (agerandet, handlandet) till själen, det är alltså själen som styr kroppen: så länge jag inte agerar fel är det inte mitt väsen som hyser det onda. Sen kommer Augustinus med hans tal om människohjärtats dubbelhet - en strid inom viljan själv.
Jag har alltid varit intresserad av att upptäcka vem jag är. Under tiden har jag lärt mig att det kanske inte finns något "Jag" att upptäcka utan man bygger upp "jag:et" genom handlingar och erfarenheter. Man skapar sig själv och varandra helt enkelt.
På sätt och vis kan det vara skönt att tänka så, att ens personlighet inte är skrivet på sten och att man kan alltid göra om sig med nya delar. Problem uppstår när man börja tveka på att det finns en enda sanning och man börjar tro att det finns lite av båda teorierna som är sant. Vad gör man när man börja tycka att de grundligaste delarna av en själv - de delarna som troligen är färdigställda - verkar ha övergått till något fastslaget? Och när man väl återupptäcker de efter en tid, vad gör man om man inte bara besviken utan även börja känna förakt för det djupaste inom en själv?
Jag antar att det är menat att vara så; att när man blint har byggt upp ens personlighet och ingen självrannsakan har genomförts för korrigeringar i beteendet, inget annat än den ursprungliga essensen kan träda fram.
Min älskade essens - en gång i tiden nyskapande och stark, ren från människans brott. Min älskade essens; nu befläckad, korrumperad, egoistisk och lätt förförd av allt ont. Vad har det blivit av dig? Jag la undan och förvarade dig inom mig - i en plats där jag alltid kunde hålla ett öga på dig. Jag blev distraherad, och medan världen jag började upptäcka blev du exponerad, märkt av intryckta ärr som jag förbisåg. Jag dolde dig djupt in i skuggan men även den svek mig, dess skydd smög sig på dig och mörkrets svarta färg blev din.
Vi gör ett experiment. Vi överlåter allt till kroppen. Erfarenheten, intellektet, allt detta lagras i hjärnan. Vi frigör oss från detta och vi är nära Arendts definition för att uppnå frihet. Kvar har vi viljan. Vi är inte fria förrän vi även tagit bort viljan ur handlandet och det är här jag befinner mig: jag verkar inte ha något emot att utse kroppen som besittaren av erfarenhet och intellekt men viljan är något jag känner bör refereras till ens inre väsen, själen. Problemet är att jag vill inte se detta som en själslig vilja, jag vill tro rent naivt att detta är en av kroppens uttryck för vilja, ett kroppsligt behov alltså.
Jag befinner mig inom en dualism som den klassiska filosofin alltsedan Platon har hävdat vara en dualism mellan själen och kroppen. Där förlägger man den mänskliga rörelseförmågan (agerandet, handlandet) till själen, det är alltså själen som styr kroppen: så länge jag inte agerar fel är det inte mitt väsen som hyser det onda. Sen kommer Augustinus med hans tal om människohjärtats dubbelhet - en strid inom viljan själv.
Det är helt enkelt viljan som är källan till mina problem. Denna vilja, en vilja för det otillåtna som hålls i styr av själen, har jag alltså på sätt och vis kartlagt till mitt fysiska Jag.
