Minnen från bagartorpsskolan - Del 1
På senaste tiden har jag tänkt mycket på tiderna då man gick i högstadiet. Sjuan behöver vi inte snacka om, men mina två sista år i grundskolan spenderade jag i bagartorpsskolan, och jävlar, det var intressanta år.
Jag minns min första dag, jag var så jävla trött att jag inte orkade känna mig nervös, stressad eller känna något alls överhuvudtaget. Det var en lättnad dock, att veta att jag inte var den enda nya eleven det året, men faktumet att mitt efternamn var känd i skolan redan innan jag började där (pga av min kusin som gick ut grundskolan ett par år innan jag började där) skapade en viss press på mig, inte nog med att min andra kusin började också där tillsammans med mig.
Med tiden fick jag lära mig hur saker går till där, det fanns en viss tradition som jag insåg skulle försvinna tillsammans med min klass. Dagarna var tuffa, ibland nästan outhärdliga. jag minns tydligt hur dagarna började med en ganska långtråkig lektion, följd av en lektion med en ostabil lärare, för att slutligen komma till en ganska avslappnande lunchrast präglad av den där slafsiga, nästan goda maten som Du skulle dö för. Jag saknar faktiskt de tiderna där manfick gå igenom hela proceduren med att ta en ful plasttallrik och en portion rinnig fiskgratäng med torra salladsblad, eller varför inte en slemmig köttgryta som såg ut som att ha blivit spottad av varje elev i skolan innan man fick den serverad. Vi fick soldater att framstå som lyxiga jävlar.
Jobbiga dagar, jobbiga veckor, men om något kept the spirit alive så var det maten. Skolmat i all ära.
Jag minns min första dag, jag var så jävla trött att jag inte orkade känna mig nervös, stressad eller känna något alls överhuvudtaget. Det var en lättnad dock, att veta att jag inte var den enda nya eleven det året, men faktumet att mitt efternamn var känd i skolan redan innan jag började där (pga av min kusin som gick ut grundskolan ett par år innan jag började där) skapade en viss press på mig, inte nog med att min andra kusin började också där tillsammans med mig.
Med tiden fick jag lära mig hur saker går till där, det fanns en viss tradition som jag insåg skulle försvinna tillsammans med min klass. Dagarna var tuffa, ibland nästan outhärdliga. jag minns tydligt hur dagarna började med en ganska långtråkig lektion, följd av en lektion med en ostabil lärare, för att slutligen komma till en ganska avslappnande lunchrast präglad av den där slafsiga, nästan goda maten som Du skulle dö för. Jag saknar faktiskt de tiderna där manfick gå igenom hela proceduren med att ta en ful plasttallrik och en portion rinnig fiskgratäng med torra salladsblad, eller varför inte en slemmig köttgryta som såg ut som att ha blivit spottad av varje elev i skolan innan man fick den serverad. Vi fick soldater att framstå som lyxiga jävlar.
Jobbiga dagar, jobbiga veckor, men om något kept the spirit alive så var det maten. Skolmat i all ära.
