Du Är Försenad

Lördag, vädret har inte varit så här bra på länge och det är en perfekt dag för att samla gruppen och åka till stan, bara för sakens skull. En varm bris går genom stadens gator, vinden blåser utan att stanna och tar med sig all skräp som finns omkring, vi går tills vi kommer fram till en park, solens strålar ger oss den värme vi behöver för att stå ut med kylan, snön är nästan helt försvunnen och barn leker i de snöhögar som finns kvar längre bort ifrån oss.
Vi kollar på barnen, vi tänker tillbaka på tiderna vi levde utan någon oro, då världen bestod av familj, skola och vänner. Vi kollar på barnen och saknar den tid då det värsta som kunde hända var att ramla från gungan, den tiden då det enda som kunde såra våra känslor var ett borttappad gosedjur. Ja, vi kollar på barnen och saknar oss själva, vi saknar de yngre versioner av oss som bara längtade efter att bli äldre.
Mörkret faller utan förvarning, de flesta har redan gått hem, bara tre återstår.

Söndag. Efter en trevlig kväll och mycket sömn kände jag kroppen utvilad, gårdagens händelser hade krävt rätt mycket energi som delvis återhämtades under stjärnskådningen. Medan vi låg och stirrade på den mörka himlen pratade Johanna och Mattias om något jag fortfarande inte får bort från mina tankar; Allt det goda tar slut snabbt, efter ett tag är vi tvungna att kämpa för att få behålla en del av det. Det finns så mycket sanning i dessa ord att jag blir ovanligt fundersam och tänker på alla personer jag kan känna igen i det. Många personer som gör mig till martyr och stå ut med mycket lidande bara för att jag inte vill förlora dem, personer som har fått en plats i mitt hjärta och ändå klantat sig, gjort fel och fått mig att inse att jag kanske mår bättre utan dem, men ändå envisas jag med att hålla dem nära.

Jag är inte lika stark som jag var en gång i tiden, psykisk talat, jag har blivit sårbar och det gör mig svag. Den här bloggen har hjälpt mig och gett stöd åt mina tankar, men nu när jag inte hinner skriva lika ofta som förr har sinnet förlorat sin balans igen. Jag blir lätt paranoid och stressad, svartsjukan gör mig blind och allt det här leder till mer lidande. Kanske är det dags att gå vidare och låta alla falla i glömska, träffa nya personer och försöka börja om, få bort all ont från min vardag.

En labb rapport väntar på att bli skriven, några timmar återstår innan den ska skickas in och allt jag kan tänka på just nu är det här. Plötsligt känner jag en enorm impuls av att rita, jag tar fram papper och med pennan som jag redan höll i handen börjar jag skissa. När den konstnärliga känslan har försvunnit tar jag en titt, jag blev väldigt förvånad då jag hade ingen koll på vad jag ritade, resultatet var väldigt bra och påminde mig om de tider jag brukade rita väldigt mycket.

Trött och förvirrad lägger jag mig ner, lite sömn kan hjälpa.