Du Är Försenad

Inget har förändrats.

Som vanligt är det mörkt här,  ljuset räcker aldrig till och färger är sällsynta, precis som ljudet. I den här världen är allt svart och vit. Ja, här är allt olikt verkligheten, men verkligheten erbjuder inte lika mycket trygghet och lycka som den här färglösa världen gör. Här finns inga känslor, antagligen för att känslor inte behövs här; varken rädsla, sorg, smärta eller dess motsvarigheter finns här. Här befinner sig det undermedvetna i ett tillstånd av totalt frånvaro. Här finns inte det undermedvetna,  det behöver inte existera.
Tiden är något som aldrig blev till, dag och natt har aldrig funnits här och kommer aldrig finnas. Allt som finns är en ögonblick som pågår i evigheter. En orubblig värld.

I denna stillastående värld skiljer sig två figurer från de andra; en man och en kvinna vars utseende är lika tydliga som suddiga. De sitter i vad som ser ut att vara en busshållplats, de väntar på allt och ändå ingenting, de bara sitter där och håller varandra nära. Från långt håll känner jag igen den manliga gestalten som mig själv, möjligtvis om 20 år, kläderna och miljön är svåra att urskilja men tillräckligt synliga för att känna igen min egen personlighet i sammanhanget. Plötsligt upphör Jag att existera, en ögonblick räckte för att snabbt försvinna från den här perfekta världen. Istället börjar jag se med mannens ögon, jag ser med mina framtida ögon. Höga träd framför mig visar tydligt saknaden av grönska i deras svartvita löv, busshållplatsen vi sitter i har alltid väntat på samma buss i vad man skulle uppfatta som år, precis som vi väntar på att denna perfekta stund tar slut med bussens ankomst.

Min uppmärksamhet riktas bara mot kvinnan som vilar i mina armar, jag har känt henne så länge, men ändå vet Jag inte vem hon är.  Men det spelar ingen roll, hennes mörka hår sysselsätter mina händer som, på något sätt, försöker förstå hur hon lyckas få färg på allt som hon rör. Sakta håller saker på att återfå sina äkta färger genom henne, världen känns gladare, mer livlig och verklig. Slutet är nära nu, från långt håll ser jag bussen komma mot oss, jag kollar snabbt mot min klocka och ser att tiden går hur fort som helst. Kvinnan har rest sig upp, medan hon går på bussen kollar jag omkring mig, känns som att jag bott där hela mitt liv. Steg för steg går jag närmare bussen, en vit buss som verkar vara äldre än själva världen. Dörren öppnas och varm luft från insidan träffar mig i ansiktet, känslan av eufori  är oförklarlig. Jag går på.

I flera år har jag haft en återkommande dröm/syn, det är nästan alltid samma bild som jag vägrar släppa taget på. Det kan finnas många anledningar till att jag fäster mig vid den, men enligt mig beror det på känslorna och tankarna den framkallar. Jag undrar fortfarande idag vem hon är, om den stund kommer verkligen inträffa eller om det är helt enkelt bara en dröm. Kommer jag verkligen se ut sådär i framtiden? I drömmen blir man så avslappnad, i verkligheten blir jag orolig för vad drömmen innebär.